Att ge bort  något är speciellt. Man gör personen i fråga glad, man kanske fyller ett behov eller visar något nytt. Jag älskar att ge bort julklappar, det är mycket roligare än att få saker själv. Men har vi nått en gräns där det blir för mycket givande? För det är ju inte så att man hjälper någon fattig, snarare byter man pengar med någon annan.

Jag lägger tusentals kronor på julklappar varje år. Jag börjar alltid med att göra en budget för hur mycket som är rimligt att lägga ut och lite hur mycket det blir på varje person, min bror får ju julklappar till ett större värde än en kompis osv. Redan här känner jag att det är mycket pengar som kommer att rulla men det är ok, jag vill ju verkligen ge alla något fint! Jag är faktiskt ganska duktig på att hålla mig till detta, men det finns ju alltid undantag. Man hittar den perfekta, lite för dyra, julklappen till mamma. Ja men då vill man ju öka på värdet på pappas julklapp med, annars blir det ju orättvist! Och så rullar det lätt på om man inte tänker sig för.

Dock säger mina föräldrar varje år att de inte vill ha något av mig, de tycker att jag ska spara mina pengar till något "bättre". Men mamma och pappa har ju köpt fina julkappar till mig i alla år, då finns det ju inget bättre än att köpa något fint till dem. Det är absolut inget måste men jag vill så gärna!

Men frågan är om det verkligen är så här vi ska ha det? Vad är rimligt att lägga på julklappar?

Detta är ju väldigt individuellt, alla har vi ju olika pengar att röra oss med. Jag har alltid tyckt att gränsen går när man lånar pengar för att kunna köpa julklappar. Men sedan kom jag att tänka på föräldrar som inte har råd att köpa julklappar till sina barn. Tänk dig det barnet som kommer tillbaka till skolan efter jullovet och inte har fått en enda julklapp, det gör ont i hjärtat. Så det får bli ett undantag. Annars är det inte okej att låna pengar till julklappar enligt mig.

Än så länge håller i alla fall min budget för i år, bra jobbat!

/S