Kompisar i all ära, men min bästa vän är min Mamma.

Vi är så otroligt lika varandra jag och min mamma. Därför finns det ingen annan jag kan ha så roligt med men det finns heller ingen annan jag kan bli så arg på.

Jag och Mamma behöver inte prata med varandra, även om det är lite utav vårt signum, vi vet vad den andre tänker. När vi går på stan behöver vi bara titta på varandra för att veta precis vem utav dem som gick förbi som hade konstig hatt, snygg jacka eller söta skor. Ibland får vi hysteriska skrattanfall, människor i vår omgivning förstår ingenting och funderar på om det kanske är något fel på oss, men vi kan inte hindra det. Det slutar oftast med att vi ligger i en hög, rödmosiga och med mascara i hela ansiktet. Såna är vi!

Ett utav mina favoritminnen tillsammans med Mamma är när jag var i 14 års åldern och jag och hon alltid hade myskväll mitt i veckan. Vi poppade alltid popcorn och vi tittade alltid på Ally McBeal. Där satt vi, tätt ihopkurade i soffan och skrattade och grät, om vartannat. Det är nog mycket av det som ligger till grunden för vår relation idag.