I mina "det är nytt år-vad ska jag ta mig till" tankar så har jag funderat på att vara lycklig. Hur definierar man lycklig? Känner olika människor olika lyckokänslor eller uppfylls vi alla av samma lyckorus?

Jag ställde mig själv frågan: är jag lycklig?
Javisst är jag lycklig! Jag har en helt underbar pojkvän som jag bor tillsammans med i häftiga London. Jag har en jättebra relation med min familj och fina vänner. Men på något sätt känns det som attt det är något som är fel. Jag har för mitt liv inte kunnat komma på vad det är jag saknar. Förrän idag...

DANS! Jag har alltid dansat, ända sedan jag var liten. Det började med att min mamma tvingade iväg mig på en buggkurs när jag var 7 år och sedan har detta fortsatt med pardanser, jazz, modernt, balett, street, locking m.m. Men pga knä-operationer och att jag hemma i sverige tillslut bodde ganska långt bort från en bra dansskola gjorde att dansandet stannade av... När detta nu slog mig, att jag inte tagit en dansklass på nästan 2 år, kände jag mig helt tom... Hur har jag överlevt med att bara gymma? Hur har jag en tung dag inte kommit på tanken att dans alltid gör mig glad?

Jo felet med mig är att jag ofta tänker för mycket, helst också för mycket på fel saker. Det händer att jag "tänker ner" mitt självförtroende och mina färdigheter. Jag vet att jag är duktig på många saker men ibland så kör jag över mig själv och bara fokuserar på att det alltid finns någon annan som är bättre.

Med detta i tankarna började jag leta reda på gamla bilder på mig när jag dansade och redan här börjar jag känna mig så stark. Så stark och full av liv! Så fort den här jäkla hostan ger så så ska jag starta lite försiktigt med zumba på gymmet och sedan ska jag börja ta klasser igen. Inte för att påbörja någon sent startad karriär, utan för att njuta mer utav vardagen, stärka mitt självförtroende och bli 100% lycklig!